Archive for the ‘GP’ Category

h1

Kålsuperi

28 juni 2009

Det är ganska magstarkt av GP att skriva att SVT ”säljer ut sig”  med sändningarna från Confederations Cup. Och ganska obegripligt. De sänder matcherna, snackar lite om dem i pausen, mycket mer är det inte. Ett engagemang som motsvarar vikten av den här turneringen. Gott nog.

Så jag förstår inte riktigt vad problemet är, och Rylanders krönika om det i dagens tidning gjorde inte mycket för att räta ut frågetecknen.

Men jag är ändå glad att de använder just formuleringen ”sälja ut sig”, eftersom den så exakt beskriver känslan jag hade när jag läste GP under de veckor då Melodifestivalen pågick. Då GP rapporterade, intervjuade och skrev krönikor, satte betyg och analyserade och engagerade sig. I Melodifestivalen.

Men det är förstås ett evenemang av sådan dignitet, värdig dessa spaltmeter?

Annonser
h1

Göteborg, jag förstår dig inte. Del 3

14 november 2008

Det fanns antagligen en tid då Göteborgs-Postens Ulf Stenberg förbehållslöst älskade idrott. Stryk det förresten, jag vet ju att det fanns en tid då han gjorde det, men det var länge sedan nu.
Det var när Stenberg var ung och samlade på autografer. Det var när stjärnorna hette saker som ”Fölet”, ”Svarte-Filip” eller ”Bebben” och jobbade på varvet samtidigt som de sparkade boll (de sparkade nämligen inte boll för att tjäna stålar, utan för att det var så kul!). Det var en tid då ord som ”TV-rättigheter” inte fanns.

Det var en fin tid. Ibland påminns jag om den när jag bläddrar i gamla böcker, tittar på SVT, hamnar bredvid någon äldre man på bussen som insisterar på att berätta att allt var bättre förr – eller när jag läser Stenbergs Sport & Spel-spalt i GP.

I Stenbergs värld har det gått utför sedan ”Bebbens” tid. Idrotten har blivit hård, kall och beräknande. Stjärnorna är divor som tjänar mycket pengar, ett lag kan innehålla flera spelare som inte är födda ett inkast från arenan och Alex Schulman har en blogg. Det är en värld där ordet ”murvel” har förlorat sin status, ingen längre minns hur ”Rio-Kalle” fick sitt namn och där man ser allt färre bandyportföljer på läktarna.

I detta beckmörker har Stenberg axlat rollen som sannsägare och lansdragare för gamla tiders värden. I spalten görs rent hus med journalister som är yngre än 55 år, jobbar på TV4 och aldrig har bjudits på snus av Ricky Bruch eller ätit en halv special i Tord Holmgrens baksäte. Ut med det nya, in med det gamla.

I Stenbergs spalt är allt överskattat, även internationell toppfotboll i Premier League, La Liga eller Champions League. NHL? Glöm det, det är överskattat. Jämfört med vad, kan man undra, men det får vi inga svar på. I stället får vi spaltmeter om bandy och Edsbyn. Bandy är bra eftersom den drivs av ideella och därför att det inte finns några pengar i sporten. Det är fina grejer det: en kokt med bröd (gärna serverad av spelarnas föräldrar som samtidigt extraknäcker som tränare i klubben och vet att berätta en mustig anekdot) på en fallfärdig läktare i en gammal bruksort någonstans i mellersta Sverige där spelarna själva kör ismaskinen i halvtidspausen – där gungar vaggan för Stenberg. Det är idrott och föreningsliv i en härlig kombination, en bördig folkhemsmylla och plantskola för talanger utan vilken Sverige som idrottsnation skulle stå sig slätt i den stora stygga, resultatinriktade världen. Det är en fast grund att stå på för Stenberg. Ingen glamour, inga förblindande vinstintressen bara svettiga tröjor, äkta idrottsintresse och goa gubbar som kan sin Allsvenska maratontabell.

Genuint, kallas det. Och fostrande.

En spelare som fostrats i en så härlig föreningsgemenskap vet dessutom att återvända till den när karriären är på dekis; det kallas att betala tillbaka, att minnas sina rötter. Det ger guldstjärna i Stenbergs bok. Helst ska man förstås vara en klubb trogen hela karriären, byter man klubb ger man farliga signaler om att man fallit till föga för ”pengacirkusen” och att man har övertalats av en girig agent. Det kan förstås mildras av att man återvänder till moderföreningens trygga famn när karriären är över, men det har ändå resulterat i ett minus i marginalen av magister Stenberg.

Det senare är ett oerhört märkligt resonemang som inte kan appliceras på något annat yrke i den civila världen, men för trångbröstade old school-sportjournalister är det en självklarhet när det gäller idrottare.

För att föregå med gott exempel, och leva som man lär, borde då inte Uffe själv återvända till sitt ursprung? Kanske föreläsa lite på journalistutbildningarna, bli högstadielärare eller på annat sätt ge lite tillbaka till de institutioner som lade grunden till den unika position – i tider där journalistjobb är lika gäckande som Usama bin Ladin –  som han innehar.

Det skulle i och för sig vara en björntjänst för alla studenter där ute, som skulle tvingas lyssna till anekdoter om Gårda BK, men det vore också att betrakta som en välgärning:

Ut med det gamla, in med det nya.

h1

Lackmustest

6 februari 2008

Det finns på GP ett sätt att säkerställa hur mycket Göteborg läsaren utvinner ur vissa texter i tidningen, särskilt gäller detta avdelningarna Världens gång, Tyket och Peter Hjörnes söndagsledare. Testet genomförs minst två gånger i veckan och går till enligt följande: Det trycks upp ett testexemplar av kommande upplaga som i ilfärd budas över till Polhemsplatsen. Väl där bärs tidningen upp till fikarummet där Thomas Kristiansson redan sitter och väntar – allvarlig och koncentrerad, nästan surmulen. Han väljer ut texterna och river noggrant en lagom stor bit av dessa ur tidningen, knycklar och rullar ihop papperet till en liten boll som han sedan försiktigt placerar under överläppen. Om det utan problem går att snusa pappersprillan är det grönt ljus att trycka hela upplagan. Det hela är över ganska snabbt men det hinner ändå gå en ilning efter ryggraden av både oro förväntan hos nattredaktionen medan de väntar på Thomas korta, bekräftande nick. Till denna dag har GP-prillan alltid hållt måttet.

Bland de äldre hamn- och varvsarbetarna i Göteborg har det förstås länge varit känt att man kan använda vissa GP-sidor till att knåda en ihop en prilla. Ingen minns längre vem det var som började, eller varför, men när alla andra resurser var uttömda gick det alltid utmärkt att riva ut en bit papper ur tidningen för att få sin snus.

Tyvärr varar inte GP-prillan så länge, papperet löses upp och blir snabbt geggigt. Men smaken är helt ok. Och billig är den ju också, under alla omständigheter.

h1

Likskändare

5 januari 2008

Idag hånar GP-kultur i en kort notis ett företag som gått i konkurs. De går förtjusta omkring bland rasmassorna efter det som några människor kämpade för att bygga upp, sparkar lite i bråten och pissar på deras kraschade dröm. Kulturredaktionen förklarar inte närmare bakgrunden till den berusade skadelgädjen över att bolaget Reality Club gått under – att bland andra Johan Staël von Holstein och Jonas Birgersson är inblandade tycks räcka som anledning att fira med tårta och champagne.

Och visst, von Holstein är det lätt att göra sig rolig över: hans löjeväckande krönikor i Metro och dunkla uppfattningar om Sverige som ett kommunistfäste, vår främste IT-crash test dummy och hans olyckliga utnämning till styrelseledamot i Statens Kulturråd.

Men, borde inte illviljan över att Reality Club kursat stannat som ett morgonmötesamtal mellan alla haters på redaktionen? Eller kan vi vänta oss mer av samma sort? Kanske framtida lyckliga rapporter om att poetisk rättvisa äntligen skipats, när förre Skandiachefen Lars-Eric Petersson torskar på riktigt?

”Nu döms han till fängelse!”, kommer GP-kultur antagligen att jubla.

Eller om någon av Göteborgs alla små fotbollsklubbar tvingas i konkurs – samma hånfulla tonfall, samma ironiska krokodiltårar?

Själv hoppas jag att någon från insomnade Reality Club får uppleva kulturredaktionens fall från höjderna. Att de kan gå runt i ruinen av GP:s konkurs, sparka lite i bråten och pissa på en kraschad dröm om Sveriges bästa morgontidning. Kanske returnerar de då den elaka, uppmuntrande klappen på axeln och önskar lycka till vid nästa projekt: ”-Copywriters på Clas Ohlson, kanske?”

h1

J’accuse!

6 november 2007

Knappt har svallvågorna kring Schenström-affären lagt sig innan det åter är dags för en medieskandal av dignitet – och även denna gång är TV4 inblandad. Överåklagare Christer van der Kwast meddelar att en förundersökning om misstänkta mut- och bestickningsbrott är inledd mot TV4 och Göteborgs-Postens nöjesskribent Johan Rylander.

Johan Rylander – av sina läsare kanske mest känd för sina oreserverade hyllningar av Melodifestivalens nya format med många deltävlingar samt sin uttalade kärlek till Kent sångaren Joakim Bergs andedräkt – har under ett flertal år skrivit i så positiva ordalag om kanalens program att det till slut inte gick att ignorera, menar Christer van der Kwast. Till TT säger han också att det, bortsett från skribetens återkommande Idol-krönikor, främst var två ”incidenter” som fällde avgörandet. Dels en krönika den 13 oktober 2007 i Göteborgs-Posten med omdömeslösa och uppenbart enfaldiga kommentarer kring TV4:s nya dramasatsning Labyrint – bland annat jämfördes och likställdes den med amerikanska HBO-producerade serien Sopranos – och dels ett antal bilder som visar Johan Rylander på en känd tatueringsstudio i Göteborg, ifärd med att tatuera in texten ”TV4 4-ever” som en slags tribaltatuering i svanken.

Ännu har den inledda förundersökningen bemötts med tystnad från både TV4 och Göteborgs-Posten.

h1

Härdsmälta

6 oktober 2007

Bara i GP, mina vänner. Bara i GP.

hardpytt.jpg

h1

Bästkusten

18 april 2007

GP Kultur går mig ibland på nerverna. Malliga, bredbenta och insmorda i västkustsallad attackerar redaktionen den stockholmska storstadspress de så gärna vill tillhöra. Men från västkusten kan ingen höra dig skrika, Gabriel Byström. Nej, den nya regeringen har ingen linje i sin kulturpolitik. Vi har fått budskapet nu. Inte en till krönika, if you please? Rättfärdig och rättrådig, indignerad men med ett belåtet leende i mungipan: Lasse Anrells bildbyline när Sverige åkt ur fotbolls-vm? Nej, Byströms senaste påhopp på Lena Adelsohn Liljeroth. Han verkar dessutom trivas i rollen som grötmyndig lansdragare för kuturen, vältrar sig faktiskt i den.

Ingrid P Bosseldal hånar glatt nya tv-kanalen Kanal 9 i allmänhet men televisionen i synnerhet. Varför? De flesta kanaler visar ju gubevars näsan enbart amerikanska tv-serier! Inget gott har i och för sig någonsin kommit från tv, förklarar Ingrid i en fotriktig krönika. Eller datorspel för den delen. Något oklart varför men ord som ”underhållning”, ”lättsmält” och ”amerikanskt” flimrar förbi i texten. Hennes barn ska helst inte se på tv. Ett något olyckligt uppväxtförhållande för unga människor idag. Men Ingrid låter sig inte nedslås. I dagarna trumpetade hon nämligen ut – jublande glad – att dottern anammat hennes frimodiga förakt för märkeskläder. Ur den korta texten steg ett svagt eko från 68-generationens slagord och runt genrebilden på ett par fake Conversekängor yrde dammet från kollektivets jordstampade golv. I dotterns replik ”-Kolla vad billiga de var, bara för ett litet märke saknades!” mindes Ingrid sitt sjuttiotal då hon hade viktiga samtal med sina vänner, samtal som verkligen betydde något. Fint, Ingrid, thanks for sharing på GP Kulturs försvinnande lilla utrymme. Nu vet dessutom hela skolan att din dotter köper märkeskopior. Och tack, Peter Hjörne, för att GP har ett Hillevi Wahl- alibi på kultursidorna.