h1

Entourage revisited

26 april 2009

Vad bättre en helg i april än att se om alla de 66 avsnitt av Entourage som producerats? Sitta på en parkbänk och låta sitt ansikte smekas av vårsolen kanske ?,  svarar ni och har väl rätt i det. Men jag jobbar hela dagarna och det enda vårväder jag får mig till livs är via nyheternas kartor och satellitbilder. Det är inte riktigt som the real deal, även om Pererik Åberg och de andra gör ett styvt jobb. Att dessutom dagarna i ända konfronteras med daglediga människor som kommer in i klubbhuset frustande av vackert väder-överdoser tär på en hängiven solaficionado.

Men Entourage. Det är väldigt kul att se om den första säsongen. Skådespelarna famlar efter rätt uttryck och förhållningssätt till den småelaka och smågrova dialogen, kemin mellan dem är nästan där men har inte satt sig riktigt. Turtle är en enerverande gaphals. Ari är inte Ari. Ari är inte Ari förrän i femte avsnittet ungefär, först då är han lite polare med de andra, får sköna repliker och, viktigare, är den hyperstressade och koleriske familjemannen Ari. I de första avsnittet är han en bara en sleazig agent som bedrar sin fru.

En sjätte säsong är på gång; ”This Summer”, som det lite blockbuster-aktigt står på hemsidan. Här på Wieselgrensplatsen är förstås peppen lika hård som den var inför Björn Borgs comeback mot Jordi Arrese 1991, men med bättre utsikter till succé förstås. Frågan är bara hur serien skall spinna vidare. Om den hade avslutats och lagts ned efter ”Return to Queens Blvd” hade den varit perfekt. Figurerna i serien har under resans gång alla utvecklats och, vågar jag skriva det, mognat, och den övergripande storyn har – om man får tro de sista fem minuterna i senste avsnittet – gått varvet runt: Vince som stjärna i vardande, svingande sig upp till toppen för att sedan långsamt glida ner till botten igen innan vändningen kom.

Så,  kan manusförfattarna gå vidare och pressa ytterligare några bra avsnitt ur seriens (rätt tunna) premisser?

Do I give a fuck, that’s the answer, som Turtle skulle sagt. (Eller snarare sade, i det allra första avsnittet, leta upp det själva!) Jag är antagligen så såld på hela grejen – totalt förlorad och hämningslöst förälskad i det parallella bizarro-universum till verklighetens lika bisarra Hollywood som seriens skapare så lättjefullt och kärleksfullt framanar – att den skulle kunna puttra på som Coronation Street, år efter år, utan att jag skulle misströsta.

Vilket skulle bevisas.

Avsnitt 10 nu: ”My Maserati does 185”.  Det blir en lång kväll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: