Archive for april, 2009

h1

Entourage revisited

26 april 2009

Vad bättre en helg i april än att se om alla de 66 avsnitt av Entourage som producerats? Sitta på en parkbänk och låta sitt ansikte smekas av vårsolen kanske ?,  svarar ni och har väl rätt i det. Men jag jobbar hela dagarna och det enda vårväder jag får mig till livs är via nyheternas kartor och satellitbilder. Det är inte riktigt som the real deal, även om Pererik Åberg och de andra gör ett styvt jobb. Att dessutom dagarna i ända konfronteras med daglediga människor som kommer in i klubbhuset frustande av vackert väder-överdoser tär på en hängiven solaficionado.

Men Entourage. Det är väldigt kul att se om den första säsongen. Skådespelarna famlar efter rätt uttryck och förhållningssätt till den småelaka och smågrova dialogen, kemin mellan dem är nästan där men har inte satt sig riktigt. Turtle är en enerverande gaphals. Ari är inte Ari. Ari är inte Ari förrän i femte avsnittet ungefär, först då är han lite polare med de andra, får sköna repliker och, viktigare, är den hyperstressade och koleriske familjemannen Ari. I de första avsnittet är han en bara en sleazig agent som bedrar sin fru.

En sjätte säsong är på gång; ”This Summer”, som det lite blockbuster-aktigt står på hemsidan. Här på Wieselgrensplatsen är förstås peppen lika hård som den var inför Björn Borgs comeback mot Jordi Arrese 1991, men med bättre utsikter till succé förstås. Frågan är bara hur serien skall spinna vidare. Om den hade avslutats och lagts ned efter ”Return to Queens Blvd” hade den varit perfekt. Figurerna i serien har under resans gång alla utvecklats och, vågar jag skriva det, mognat, och den övergripande storyn har – om man får tro de sista fem minuterna i senste avsnittet – gått varvet runt: Vince som stjärna i vardande, svingande sig upp till toppen för att sedan långsamt glida ner till botten igen innan vändningen kom.

Så,  kan manusförfattarna gå vidare och pressa ytterligare några bra avsnitt ur seriens (rätt tunna) premisser?

Do I give a fuck, that’s the answer, som Turtle skulle sagt. (Eller snarare sade, i det allra första avsnittet, leta upp det själva!) Jag är antagligen så såld på hela grejen – totalt förlorad och hämningslöst förälskad i det parallella bizarro-universum till verklighetens lika bisarra Hollywood som seriens skapare så lättjefullt och kärleksfullt framanar – att den skulle kunna puttra på som Coronation Street, år efter år, utan att jag skulle misströsta.

Vilket skulle bevisas.

Avsnitt 10 nu: ”My Maserati does 185”.  Det blir en lång kväll.

Annonser
h1

No go

23 april 2009

”Vi måste tyvärr meddela att lägenheten har hyrts ut till en annan kund”.

Så var det med det.  There’s no going back när man väl flyttat över bron, kanske?

h1

En undrens värld

22 april 2009

Tillfällig vapenvila råder, jag har fått ett erbjudande från Boplats. Inga större förhoppningar, naturligtvis, i stället ägnar jag dagarna åt att räkna upp nackdelarna med en eventuell flytt: längre till jobbet och måste stångas med trafiken över till Hisingen, en tusenlapp högre hyra, det är en ganska liten tvåa…och så vidare. Allt för att inte jinxa det här.

Men OM, Boplats!

Då blir jag förstås er ivriga och lojala spokesperson på heltid. Jag lovar.

h1

En stilla undran

19 april 2009

Vad i all världen (och nu menar jag den där stora, vida världen) gör GP’s tv-krönika i  del 2? Placerad mitt bland sportartiklarna ser den lika förvirrat malplacerad ut som Peter Harryson i Debatt. Bara mindre röd i ansiktet, förstås.

Är tanken att krönikan bara skall handla om sport på söndagar och därför kastas den in mitt i fotbollsuppslaget?  Lite som med Sarah Britz krönikor, som kan hängas på vilka artiklar som helst och fylla ut en sida.  Jag är inte så säker på att det är en speciellt bra idé, GP.

Apropå Sarah Britz, har ni tänkt på det förresten? Hon dyker upp lite överallt och ingenstans i GP,  som en liten kommentar till en annan text. Spelar ingen roll om artikeln handlar om amorteringar, säljakt eller supande tonåringar: Sarah har en krönika om det, lite livserfarenhet att dela med sig av.  Inget ont menat här nu, jag är bara imponerad. Ofta när jag ögnar igenom tidningen och stöter på en längre livsstilsartikel om, säg, olika sätt att klä om sin soffa på, ashrams i Indien eller var den bästa djuphavsdykningen finns, så hinner jag tänka – snabbare än ögat sveper över uppslaget – ”Ja men det HÄR kan inte Britz ha en krönika om i alla fall!”.

Oftast har jag fel. Sarah Britz har redan varit där, gjort det och gör det igen i morgon.

Och nästa vecka har hon en färdig krönika om det.

Bara inte i sportdelen än så länge, men det kommer nog det också, GP verkar ha grejer på gång nu. Och startskottet verkar vara att Rylander skriver på sporten. Jag är, som sagt,  inte så säker på att det är en speciellt bra idé.

h1

Raison d’être

9 april 2009

Vårtecken – kan inte få nog av dem. Man njuter plötsligt av att stå vid en hållplats och vänta på en spårvagn som aldrig kommer, tanken på en promenad längs med Hjalmar Brantingsgatan eller en öl på Woopsie Daisys uteserveringen känns inbjudande och människor ser tillfreds ut trots att de bor på Hisingen.

Våren gör allt detta med oss och det är precis som det ska vara.

Ett annat vårtecken är att jag möblerar mitt vardagsrum så att en järn 9:a obehindrat kan svingas i det, kontrollerar uppställningen i en stor spegel och studerar bandupptagningar av Sam Sneads sving.  US Masters på tv gör allt detta med mig och det är faktiskt, som ni säkert förstår,  precis som det ska vara.

h1

Alexanderhugg

9 april 2009

Min bil, min bil, varför har du övergivit mig?

Man vet att det är besiktningsdags när bilen börjar gå sönder. I fjol var det handbromsen och växellådan som bröt samman som en American Idol-vinnare, i år är det bromsarna och avgassystemet. Har kört omkring med katalysatorn och en god bit av avgasröret i bakluckan de sista dagarna; det är ju inte för inte som man bor på Hisingen.

Ganska nöjd med hur jag hanterade situationen också, när avgasröret släppte i en fog och började skrapa mot marken under bilen: körde in till sidan av vägen, satte på varningsblinkers, klev ur och konstaterade faktum. Sedan slet jag loss skiten från sitt fäste som en löst vippande mjölktand, kastade ned det i bakluckan och fortsatte färden hem.

Det finns en viktig läxa för alla att lära här: negligera inte din armträning på gymmet. Och var inte rädd för att köra orenat.

Eller nåt.