Archive for februari, 2009

h1

Drömfabriken

12 februari 2009

Spenderade kvällen i soffan, insvept i en filt och tittade på 27 Dresses och åt apelsiner.

Jag har ingen riktigt hållbar förklaring eller ursäkt för det här, förutom att min kalla lägenhet tvingar mig att alltid vara insvept i en filt – utom möjligen när jag duschar (rent parentetiskt är det först när man käkat sin frukost framför en öppen ugn, värmd till 225 grader, som man verkligen lär sig att uppskatta elektricitet, eller en grällt mönstrad pläd man fick i arbetsgivare-julklapp och som hade ”Släng mig, låt mig inte se dagens ljus!”-skrivet över sig).

Men nog om min kylslagna lägenhet och fallenhet för att samla på mig fula saker.

27 Dresses. Herregud. Den var en testkarta över sceniska utfyllnads-nödlösningar jag avskyr i en film:

1. Sekvens med en rollfigur som provar kläder, poserar roligt, dansar och allmänt tokar till det, medan kompisen himlar med ögonen, slår händerna för ansiktet eller på annat sätt reagerar på de tossiga kläderna och uppfinningsrika poserna. (Åh, det finns så många exempel på de här skämskuddeframkallande scenerna, men de enda jag kommer på nu är Fyra bröllop och en begravning, Sex and the City och Sova med fienden.)

2. Sång. Det finns inget värre än när huvudpersonerna i en film utbryter i spontan och fullkomligt opåkallad sång (musikaler undantaget, men då är det ju en genre-grej – om än en väldigt irriterande sådan). Om det dessutom hoppas upp på en bardisk och om en hel lokal med främlingar lika opåkallat stämmer in i sången… ja, då griper och fäktar jag omkring mig efter fjärrkontrollen.

3. Kvinnor som snubblar. Varför? Det fyllde här ingen slapstick-funktion eller var i linje med rollfigurens övriga beteende; det var bara en tjej som snubblade, föll och tappade lite värdighet, och jag förstår inte vad poängen är med det. Lex Bridget Jones?

I övrigt levererade filmen plotvändningar lika subtila som en schlagers tonartshöjningar och en sömngångaraktig Edward Burns.

Och Katherine Heigl då.

Helt okej Hollywoodtrams, med andra ord, som rekommenderas enbart för de där kvällarna då filt, soffa och apelsiner är enda sällskapet.

Kvällar vilka har en tendens att bli allt vanligare these days.

Annonser
h1

Under Siege

10 februari 2009

För andra gången på mindre än tre veckor har någon, eller några, skjutit hål i entrédörren till mitt jobb. Inget inbrottsförsök, bara några skott i dörrens glasruta. Vi har det på bild från övervakningskamerorna. En bil som kommer åkande vid halv elva-snåret på kvällen. Först en maklig runda på parkeringen, kör ned på vägen framför klubbhuset där bilen stannar och skott avlossas mot dörren. Sedan i väg efter uträttat värv.

Vi vet inte riktigt hur vi ska tolka det hela.

Hisingen är förstås en dyster avkrok och en bister plats att bo på. En lantlig avknoppning  till Göteborg (vilket kanske låter charmigt, det är det inte). Men jag trodde att man välte kor på landet, inte sköt skarpt mot entrédörrar.

Polisen undrade om vi har några fiender. Nej, svarade vi, men vi har upplevt first hand att golfare är mer eller mindre galna. Vi betraktar dem ännu inte som våra fiender dock.

h1

Exponentiell självbild

10 februari 2009

Många hör av sig till bloggen och undrar vilken seriefigur jag blivit mest lik sedan jag började träna på gym. Svaret är faktiskt (en smula överraskande kanske): Skalman.

Anledningen är inte en av träningen utvecklad narkolepsi, eller dramatiska hudfärgsförändringar, utan en hunger som måste stillas till varje pris.

Det kanske inte låter så mycket Skalman; många seriefigurer blir ju hungriga (för att inte tala om alla dessa människor), men jag har en känsla av att Skalman och jag skulle ta lika illa upp av att missa ett näringsrikt mellanmål. Skillnaden mellan oss är förstås att han aldrig har gjort det, mig veterligen.

Jag gör mitt bästa för att leva upp till Skalmans höga nivå där och bär med stolthet en frukt  i jackfickan. Eller tar med mig något extra till jobbet i ett litet knyte som jag försiktigt lastar in i min gröna bil. Min nästan skalmangröna bil.

Som jag i och för sig, när ingen hör, faktiskt brukar kalla hulkengrön.

h1

Sexual healing

5 februari 2009

Puffen för Jan  Anderssons krönika om Melodifestivalen, på framsidan av dagens GP-Kultur, är fantastisk.

”Jag satsar på Shirley och Scotts.”

Vi vet redan att många nöjesjournalister på GP har ett osunt och ljusskyggt kärleksförhållande till det här evenemanget, men är verkligen Västsveriges största morgontidning rätt forum att outa sina självbefläckande, handgripliga lustar i?

Jag tycker inte det.

Kan samtidigt förstå att längtan efter Melodifestivalen varit lång för Jan och de andra på redaktionen;  att trycket långsamt har byggts upp under sommaren och hösten, och att det nu, i den fumliga ivern och lystna euforin, lätt blir fel. Det är cool, Jan, vi har alla varit där. Man kommer över det (ja, sorry…) och går vidare.

Men missförstå mig rätt nu: Ett uppslag med Shirley Clamp i dag, fem-sex veckor av episk Melodifestivalen-tortyr framför oss…det är inte cool alls.

Jag tycker verkligen inte det.

Även om redigeraren på GP sjösatte det hela med både elak och underbar finess.

Det är i alla fall så jag måste tolka det. Det är ju mitt enda sätt att överleva det här på.