Archive for november, 2008

h1

I wanna be sedated

26 november 2008

En bättre fråga än ”Vad gör de på banken efter klockan tre?” är ”Vad gör de på apoteket efter att jag lämnat över mitt recept?”.
Det som borde gå snabbt  – att gå och hämta medicinen som står angivet på receptet – tog märkligt nog nästan lika lång tid som själva läkarbesöket. Vad gör de där bak egentligen, bakom alla lådförsedda hyllor?

Med tanke på att apotekaren behövde en kvart på sig för att hämta en liten ask, måste jag dra slutsatsen att de tillverkar skiten själva. Även förpackningarna. I ett litet rum längst in i lokalen står ett febrilt arbetande gäng i vita rockar. Några av dem viker kartonger, andra stansar ut rektangulära plastbitar med fördjupningar där pillren sedan läggs. Den mest noggranne av dem har sedan precisionsarbetet att klistra staniol över plastbitarna.

Klart det tar tid då.

En annan förklaring är förstås att de helt enkelt inte kunde tyda handstilen på receptet. Och det kan jag inte klandra dem för. Den var – som oftast är fallet med en läkares handstil – helt obegriplig. Som en lämning från en utdöd civilisation. Alternativet är alltså att det sitter ett gäng grafologer i det där lilla rummet längst in i lokalen. Kämpar förtvivlat med receptet och försöker tolka de till synes planlösa pennstrecken till klartext

Klart det tar tid då.

Med tanke på att de till slut fick fram rätt piller är jag beredd att förlåta dem, det måste vara jobbiga arbetsförhållanden. Och jag förstår nu bättre varför apotekaren såg så triumferande ut när hon kom skyndande med förpackningen; det kanske inte är var dag de lyckas lösa uppgiften att läsa innantill på receptet och hämta rätt grejer.

Annonser
h1

A brave new world

18 november 2008

Videovåld, dataspelsvåld och nu….bloggvåld? En debatt lika infekterad som en 15-årings acnesvullna ansikte har i alla fall blossat upp kring blogghat och elak humor a la Schulman. Den indignerade paniken är på vissa håll nästan lika stark som på den gamla goda tiden då Siewert Öholm i SVT:s Svar Direkt talade i tungor om satanistisk hårdrock och dess effekter på unga, lättpåverkade tonåringar.

Men nu är det i stället ärrade journalister och författare som är den värnlösa gruppen som måste räddas. Räddas från bloggare, för vi är många, elaka och samhällsomstörtande.

Bloggarna är inte bara ett hot mot dem som traditionellt har haft makten över vad som skrivs och publiceras (och som inte längre har monopol på varken tyckande och tänkande eller mer eller mindre sofistikerat pajkastande) – även demokratin är hotad. I alla fall om man får tro statsvetaren Bo Rothstein, som i en GP-artikel har klivit ned från sitt elfenbenstorn på Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution och levererat följande insikt om bloggar:

Men jag har efterhand alltmer kommit att ställa mig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin.

/…/

Man kan i ljuset av detta fråga vilka konsekvenser för demokratin som bloggandet leder till. Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.

Ja, spärrarna är borta. Dörrvakterna omkullsprungna, slöddret har vällt in och vi dränker demokratin i vårt utspyende kloakvatten. Det låter onekligen dramatiskt och det känns stort att få vara en del av denna process, även om det smärtar att inte räknas som en tillgång för demokratin – där undergrävs min världsbild en smula. Känner också att drivkraften bakom den här bloggen mattas något.

Jag är säkert inte ensam om de känslorna, de flesta startar ju trots allt en blogg med utgångspunkten att värna om demokratin och våra parlamentariska val,  den konstruktiva politiska debatten och – framför allt – att vara snäll. En snabb läsning i bloggens arkiv visar att vi misslyckats och drivit in på fel kurs.

Lite omtumlade och förtörnade tar vi oss en rejäl funderare här på Två famnar djupt, överväger hur vi ska gå vidare. Vi vill ju gärna möta Bo och hans hunsade, besvikna vänner halva vägen med det här, vada varandra tillmötes i den ocean av kloakvatten vi låtit sippra ut.

Men det kan hända att vi skiter i det också, priset på ett par hyggliga gummistövlar är litet för högt att betala för en sådan försonande gest. Dessutom har vi alldeles för rolig.

Sorry, Bo.

h1

Skrattfesten

18 november 2008

Eftersom Två famnar inte skyggar inför lite interaktivitet, eller för lite filmquiz, sjösätter vi en tävling. Vi tror det blir en rolig och oerhört berikande erfarenhet.

I Sam Peckinpahs The Wild Bunch, hur många scener avslutas med att hela gänget sitter och vrålar av skratt?

1. 2
2. 3
3. 5

Notera att svaret ”Alldeles för många” visserligen är korrekt, men inte ger något poäng.

h1

Quantum av två filmer

14 november 2008

Angående senaste Bondfilmen tycker jag, efter någon dags betänketid, att den fungerar utmärkt, särskilt om man väljer att se Casino Royale och Quantum of Solace som en sammanhängande berättelse.
Många recensenter, mest notabelt SvD:s Jan Söderqvist, hängde upp sig på att James Bond inte var så kul längre: ”Trist Bond utan finesser”, menade Jan. Utmärkt och följdriktigt, menar jag.

Frånvaron av humor i Daniel Craigs gestaltning är ju inte så märklig att förstå. Handlingen i Quantum… tar vid direkt där den förra slutade, med en James Bond förvandlad till mördarmaskin, renons på känslor, där den sista biten av honom som var mänsklig dränktes i Venedig och dog med Vesper. Han är helt enkelt inte på spexhumör.

Det vore därför märkligt om filmen bekymmerslöst skulle låta Bond gå tillbaka till en känslomässig ruta ett, utan återkoppling till de omtumlande, personliga händelserna han gick igenom i Casino Royale. Således blir det mer bärsärkargång än tongue in cheek, mer hänsynslöst än jovialiskt och ingen paus för att lukta på blommorna.

Att vi dessutom slipper skurkar med kroppsliga lyten och funktionshinder och, framför allt, den påfrestande figuren ”Q”, är bara bonus – det är inventarier från Bondgalleriets vaxkabinett som inte bör återupplivas.

Det kanske är lite overkill att analysera och tillskriva en av filmvärldens mest pappfigur-tomma karaktärer ett känslomässigt inre, men det är också en kittlande tanke att vi nu kanske får en serie filmer om 007 där han faktiskt genomgår personliga förändringar och inte nollställs inför varje ny film. En Bond med ett förflutet och med ett känslomässigt bagage. Först nu får vi vara med på resan och uppleva det med honom. Jag tycker det låter som början på en underbar vänskap.

h1

Göteborg, jag förstår dig inte. Del 3

14 november 2008

Det fanns antagligen en tid då Göteborgs-Postens Ulf Stenberg förbehållslöst älskade idrott. Stryk det förresten, jag vet ju att det fanns en tid då han gjorde det, men det var länge sedan nu.
Det var när Stenberg var ung och samlade på autografer. Det var när stjärnorna hette saker som ”Fölet”, ”Svarte-Filip” eller ”Bebben” och jobbade på varvet samtidigt som de sparkade boll (de sparkade nämligen inte boll för att tjäna stålar, utan för att det var så kul!). Det var en tid då ord som ”TV-rättigheter” inte fanns.

Det var en fin tid. Ibland påminns jag om den när jag bläddrar i gamla böcker, tittar på SVT, hamnar bredvid någon äldre man på bussen som insisterar på att berätta att allt var bättre förr – eller när jag läser Stenbergs Sport & Spel-spalt i GP.

I Stenbergs värld har det gått utför sedan ”Bebbens” tid. Idrotten har blivit hård, kall och beräknande. Stjärnorna är divor som tjänar mycket pengar, ett lag kan innehålla flera spelare som inte är födda ett inkast från arenan och Alex Schulman har en blogg. Det är en värld där ordet ”murvel” har förlorat sin status, ingen längre minns hur ”Rio-Kalle” fick sitt namn och där man ser allt färre bandyportföljer på läktarna.

I detta beckmörker har Stenberg axlat rollen som sannsägare och lansdragare för gamla tiders värden. I spalten görs rent hus med journalister som är yngre än 55 år, jobbar på TV4 och aldrig har bjudits på snus av Ricky Bruch eller ätit en halv special i Tord Holmgrens baksäte. Ut med det nya, in med det gamla.

I Stenbergs spalt är allt överskattat, även internationell toppfotboll i Premier League, La Liga eller Champions League. NHL? Glöm det, det är överskattat. Jämfört med vad, kan man undra, men det får vi inga svar på. I stället får vi spaltmeter om bandy och Edsbyn. Bandy är bra eftersom den drivs av ideella och därför att det inte finns några pengar i sporten. Det är fina grejer det: en kokt med bröd (gärna serverad av spelarnas föräldrar som samtidigt extraknäcker som tränare i klubben och vet att berätta en mustig anekdot) på en fallfärdig läktare i en gammal bruksort någonstans i mellersta Sverige där spelarna själva kör ismaskinen i halvtidspausen – där gungar vaggan för Stenberg. Det är idrott och föreningsliv i en härlig kombination, en bördig folkhemsmylla och plantskola för talanger utan vilken Sverige som idrottsnation skulle stå sig slätt i den stora stygga, resultatinriktade världen. Det är en fast grund att stå på för Stenberg. Ingen glamour, inga förblindande vinstintressen bara svettiga tröjor, äkta idrottsintresse och goa gubbar som kan sin Allsvenska maratontabell.

Genuint, kallas det. Och fostrande.

En spelare som fostrats i en så härlig föreningsgemenskap vet dessutom att återvända till den när karriären är på dekis; det kallas att betala tillbaka, att minnas sina rötter. Det ger guldstjärna i Stenbergs bok. Helst ska man förstås vara en klubb trogen hela karriären, byter man klubb ger man farliga signaler om att man fallit till föga för ”pengacirkusen” och att man har övertalats av en girig agent. Det kan förstås mildras av att man återvänder till moderföreningens trygga famn när karriären är över, men det har ändå resulterat i ett minus i marginalen av magister Stenberg.

Det senare är ett oerhört märkligt resonemang som inte kan appliceras på något annat yrke i den civila världen, men för trångbröstade old school-sportjournalister är det en självklarhet när det gäller idrottare.

För att föregå med gott exempel, och leva som man lär, borde då inte Uffe själv återvända till sitt ursprung? Kanske föreläsa lite på journalistutbildningarna, bli högstadielärare eller på annat sätt ge lite tillbaka till de institutioner som lade grunden till den unika position – i tider där journalistjobb är lika gäckande som Usama bin Ladin –  som han innehar.

Det skulle i och för sig vara en björntjänst för alla studenter där ute, som skulle tvingas lyssna till anekdoter om Gårda BK, men det vore också att betrakta som en välgärning:

Ut med det gamla, in med det nya.

h1

Bondfångeri

13 november 2008

Är det en fågel? Är det ett flygplan? Ah, nej, det var nog bara Daniel Craigs kostym som flaxade förbi. Känslan efter att ha vinglat ut ur biografen, efter ca 100 minuters skakig kamera med extrema närbilder på bilar och kroppar som tumlar omkring i en fragmenterad dans, är att jag känner jag mig en smula snuvad på konfekten. Jag ville se spektakulär action, men fick stroboskopversionen av The Bourne Ultimatum.

Synd på så rara stunts.