Archive for maj, 2008

h1

Bend it like Svensson

26 maj 2008

Jag gillar den frimodiga och chosefria inställningen till film som Anders Svensson uttrycker i den här GP-artikeln. Anders är tydligen svenska fotbollslandslagets stora filmkonnässör: ”Jag sticker inte under stolen med att jag gillar amerikansk film. Jag vill bli underhållen.”

Det är förstås en sund inställning; varför se tråkig film?

Inbillar mig att Anders ser på film ungefär som Glenn Hysén ser på fotboll (”Man vill ju se mål, va.”). Hans favoritfilm är Nyckeln Till Frihet, ett val som känns så oerhört mycket fotbollsspelare att jag blir alldeles stum, men inte så förvånad – på IMDB är den framröstad till den näst bästa filmen någonsin. Ganska gräsligt, om ni frågar mig, även om den förstås inte saknar kvaliteter, om än väldigt fotriktiga sådana.

Roligare är då citatet om Olof Mellberg: ”Sedan finns de en del som bara gnäller för gnällandets skull. Som Olof.”

Spot on, Anders!

Annonser
h1

Houston, we have a problem

26 maj 2008

Argh!! Varför går en bil alltid sönder efter det att köpet är genomfört men aldrig före? Finns det inskrivet i någon lag om alltings jävlighet? Eller är det ett av Kants kategoriska imperativ?

Jag kräver ett svar på detta, för det här känns lite som de grymma lekar gudarna lekte med människor i grekiska myter.

Det känns också, märkligt nog, som något som min gröna Opel plötsligt bara bestämde sig för på egen hand.

Hur kan jag ställa det till rätta igen, vi som älskade varandra så mycket?

h1

Ignorance is bliss

7 maj 2008

Efter en lång dag på jobbet, innan jag åker hem, brukar jag ofta unna mig lyxen att ignorera mina medmänniskor. På min arbetsplats träffar jag otaliga människor och talar i telefon med ännu fler – hög stress och och alla på en gång. Telefonerna ringer konstant. Tyvärr även efter det att de är kopplade i nattläge, till telefonsvararen, när vi har stängt. Det är något fel på maskinen så de irriterande, uppfordrande signalerna slinker igenom ändå. Det gör nu inte så mycket, jag har lärt mig att ignorera dem. Läppjar bara lite på en kopp kaffe, svarar på några sista mail och tittar ut genom fönstret på den fina utsikten. Tänker på något annat.

Det är en tvekamp mellan mig och ringsignalerna som kan pågå i flera minuter. Sällan numera faller jag till föga och lyfter luren. Tidigare övermannades jag av nyfikenhet: ”Varför ringer de så sent? Tror de verkligen att någon är kvar på kontoret halv åtta på kvällen? Det måste vara något viktigt!. Det är det aldrig, det har jag lärt mig den hårda vägen. Oftast är det bara någon som slarvat med tangentlåset på mobilen och av misstag, ovetandes, ringer upp ett nummer. Ibland är det intressant att då lyssna på bakgrundsljuden – brottstycken ur en konversation, restaurangljud, någon som är ute och promenerar – och företställa sig vad som pågår medan jag tjuvlyssnar. Men mest är det bara oerhört irriterande. Använd tangentlåset, retards!

Så, när lamporna på de olika linjerna blinkar ilsket rött och signalerna från de olika fasta och bärbara telefonerna blandas med pipandet från hands freen – audioversion av kinesisk vattentortyr – då gör jag som radiosignalisten på SS Californien natten när Titanic sjönk: stänger av och vänder rygen till.

Jag förlorar ingen sömn över det.

h1

A*ne

7 maj 2008

Om ni slår in rätt sökord på google maps, förstorar upp bilden ordentligt och tittar riktigt noggrant, så kommer ni med stor sannolikhet att kunna se den finne som gror i mitt ansikte. Den är grandios och väl värd ett avbildande per satellit – en pulserande bit av Göteborg för den äventyrslystne att upptäcka.

Mitt vanställda yttre väcker reaktioner var jag än går: Vuxna ser på mig med en blandning av medlidande och förebråelse, barn gråter och hundar skäller. Turister tar kort. I en tonårings ögon lyste paniken: ”Är detta vad som väntar mig!? Kommer det aldrig att gå över!?”

Jag lapar i mig all denna uppmärksamhet och arkiverar den för tider att komma. Då jag är gammal, grå och oansenlig plockar jag fram känslan igen och minns: ”Det fanns en tid då människor betraktade mig och förundrades över vad de såg”.

Förhoppningsvis har jag då lyckats förtränga anledningen därtill.

Men i väntan på välsignade dagar av glömska bär jag huvudet högt; det är inte var dag man är en vandrande attraktion, ett fattigmansalternativ till Liseberg – färgsprakande och lysande som den röda solen över Krypton, om ni ursäktar en något billig serietidningsreferens.

h1

Under det rosa täcket

5 maj 2008

Jag har nu sällat mig till ett exklusivt sällskap av män. Vi är ju oftast män i den här dumstrutordern, vi som våghalsigt blandar vitt och rött. Och, nej, jag talar inte om vin här.

Vita lakan + röd kalsong.

I mitt specifika fall var det en röd kalsong. Många vet säkert att berätta historier om röda strumpor, t-shirts eller handdukar, kanske till och med om röda byxor som smitit med vittvätten. Jag kan tyvärr inte bekräfta något, det är inget vi talar högt om.

Vi är ett slutet sällskap. Hälsar på varandra med en nästan omärklig nick, vill inte dra till oss onödig uppmärksamhet. En smula skamsna har vi ändå funnit något att vårda tillsammans, ett osynligt band som för alltid binder oss samman – rosafärgad tvätt är tjockare än vatten.

När jag lyfter blicken från laptopens skärm och tittar ut över mitt rum är det också med ro i sinnet. Borta är det mörka, tunga sängöverkastet. Den nedgående solens sista strålar spelar nu i stället över befriande nakna lakan, får rummet att skimra som hade ljuset silats genom ett körsbärsträd i full blom. Det är sinnligt och värkande vackert.

Det är också bara, invänder ni, ett par missfärgade lakan!

Jag vet och ni har förstås rätt. Men jag gör ju vad jag kan här. Försöker få min dumstrut att verka märkvärdig.

Så stör inte är ni snälla.