And all the clouds that low’r’d upon our house…

Vi är många som innerligt har väntat och längtat efter våren den sista tiden – lika tröstlösa som trånsjuka. Ni kanske har sett oss? I klungor på toppen av Ramberget har vi samlats och samfällt vänt våra ansikten mot himmelen. Bedjande blickar mot den sotiga skyn efter en sol som övergivit oss; anonyma soldyrkare utan annat gemensamt än blek hy och pigment med bekräftelsebehov. Ganska snart har vi tröttnat på den deprimerande utsikten över Hisingen och modfällda vandrat hem för att inte missa vädret på Rapport.

Men våren kom äntligen i dag och många gjorde det mesta av det: vinterjackor käckt slängda över axeln och lite lättare steg, påpassliga caféägare belamrade trottoarerna med vingliga bord och stolar, en ung man gick omkring i bara t-shirt och kortbyxor. Det var vackert att se. Våren är bra grejer.

Själv firade jag genom att dammsuga mitt soldränkta vardagsrumsgolv i bar överkropp. Man får ju passa på, resonerade jag.