Archive for mars, 2008

h1

Fripassagerare

11 mars 2008

Drabbas ni också ibland av insikten att inte ha gjort något för mänsklighetens och vår civilisations utveckling, utan bara följt med på resan? Jag har nu levt i över 30 år och har fortfarande inte gjort något för att ta den här världen till nästa nivå: Jag har inte uppfunnit tops eller post-it lappen, någon annan hann före. Bromsmediciner mot HIV? Nope. Miljövänligt bränsle? Ledsen, varit upptagen med annat.

Det här skulle förstås kunna få mig att avundas alla dessa smarta, ambitiösa, världsförbättrande människor. Få mig att slungas in i depressioner, utveckla grava mindervärdeskomplex.

Men det gör det inte. Istället känns det ganska bra. Som bäst känns det när jag ser på tv. Eller åker spårvagn. Ser alla dessa medmänniskor som är fullt upptagna med att göra andra saker än att ta världen till nästa nivå. Man lever sina liv, gör sitt bästa och det räcker bra.

Ändå är det svårt att skaka av sig känslan av att inte ha gjort något…mer. Även om jag för mitt liv inte vet vad det skulle varit.

Därför är det alltid en skön grej att träffa sina yngsta kusiner eller syskonbarn. De lär sig gå när de är 9 månader och kan själva sköta cd- eller dvdspelaren innan de fyllt 2. De verkar ha något på gång, vara något på spåren. Redo att plocka upp en tappad stafettpinne.

Så vad gör jag?

Jo, jag brukar luta mig tillbaka i fotöljen, bekvämt lägga upp fötterna på bordet och höja kaffekoppen i en tyst skål: ”Here’s looking at you, kids.”

Annonser
h1

It’s only blockbuster movies (but I like it)

9 mars 2008

Tjusningen med en ny Roland Emmerich-film är förstås att se på vilka fantasifulla sätt Frihetsgudinnan, Empire State Building, Vita Huset och andra välkända amerikanska landmärken – fuck, släng in stora delar av nordamerikanska kontineten i mixen! – skall totalförstöras den här gången. Naturkatastrof, utomjordingar eller japanska monster? Vem bryr sig. Att monument och byggnader demoleras med en treårings förstörelselusta och med den samlade uppfinningsrikedomen från en hel stab av sexuellt frustrerade CGI-tekniker, uppbackade med en budget motsvarande Irakkriget, är det viktigaste. Och Emmerich levererar alltid högklassigt kaos i denna speciella subgenre, till vilken jag känner mig märkligt dragen. En kulturbringare för oss som hungrar efter ömsint koreograferade katastrofscener, svältfödda på ödeläggelse.

Därför är det förstås lite oroande att hans senaste film utspelar sig år 10 000 f.Kr.

Vad skall förstöras? Fanns det höghus på den här tiden? Brukade mammutarna störta dem? Ganska relevanta frågor – som inte lämnar mig någon ro, och om en knapp vecka går den upp på bio.

Men vi ses väl där?

Med begär i blicken. Med bultande hjärtan.

h1

Peter the Great

6 mars 2008

En amerikansk hockeyjournalist är i Denver för att täcka Peter Forsbergs comeback i Colorado Avalanche när han på en lokal diner får syn på dagens meny. Det serveras bara en rätt: ”Forsbergers (Swedish meatballs) – with an Avalanche of homemade potato chips”.

Jag älskar det!

När jag läser artikeln kan jag inte låta bli att börja fundera över vilka sportnördigt lokalpatriotiska menyer ett liknande scenario skulle kunna ge upphov till i min hemstad.

Sen kommer jag på att jag bor i Göteborg.

Och bestämmer mig för att börja tänka på något annat i stället.