Archive for januari, 2008

h1

Deus vult

20 januari 2008

Jag har inte orkat skriva något om Arn-filmen. Har läst för många recensioner av den och instämmer dessutom i de flestas omdömen; segare tempo än Stalker, sämre manus än Zingo. Men såvitt jag läst, har ingen besviken och uppretad biobesökare eller recensent utnyttjat den uppenbara möjligheten att skämta om Allmäna reklamationsnämnden i samband med filmen.

Så jag gör det nu.

Finansiärerna till Arn borde, om de har minsta förståelse och kunskap om film och vad 210 miljoner kronor i budget normalt kan resultera i, kräva pengarna tillbaka. De borde vända sig till ARN.

Sådär. Det är fullbordat.

Annonser
h1

Apocalypse ‘R’ Us

19 januari 2008

Den enda slutsats man kan dra av ett besök på Toys ‘r’ us är förstås att mänskligheten är bortom räddning. Vi kommer att konsumera oss till döds, och de som kommer att skratta respektive jollra högst hela vägen mot undergången är Svenskt Näringsliv och barn mellan 2-10 år.

För ett barn motsvarar förstås en genomsnittlig Toys ‘r’ us-butik skatten vid regnbågens slut. En löftesrik värld av obegränsade möjligeheter och rikedomar (att den sedan råkar ligga på en vindpinad och nedgången plats som heter Backaplan, det fulaste affärsområdet i norra Europa, spelar liksom ingen roll) och deras entusiasm och lycka inför detta råa uttryck av konsumtionshets är helt förståelig. Det barn som inte fått antingen ett shoppingsammanbrott – gråter, sparkar och förskjuter sina föräldrar – eller en nyandlig frälsningsupplevelse av hyllorna med leksaker som bågnande försvinner upp mot det katedralhöga taket har inte levt ett fullt liv.

Barnen beter sig på detta sätt emellertid bara som goda medborgare och konsumenter, enligt Svenskt Näringsliv, och ve den förälder som inte fungerar som lydig katalysator åt deras habegär.

När jag idag för första gången besöker en Toys ‘r’ us-butik är det därför en glad överraskning att de anställda inte lever upp till förväntningarna (eller farhågorna) man har på personalen på en världsomfattande franchise business: ingen säljglädje eller uppmuntrande leenden, inga effektiva rörelser när de drar mitt VISA-kort. Inget ”välkommen åter”. Istället ser de ut som om julruschen har pågått året runt här sedan Ingvar Kamprad gick i kortbyxor.

De är ovanligt vinterbleka och utmärglade, talar mekaniskt med varandra, verkar vara i starkt behov av vitaminer eller syrgas. De verkar helt enkelt redo att när som helst slita av sig arbetskläderna och fly ut mot den bleka vintersolen. Jag håller andan och tänker att de har genomskådat det här och vill hoppa av karusellen, upproret mot ”slit och släng”-kulturen startar på Toys ‘r’ us! Vem hade kunnat ana!?

Men sedan gör sig verkligheten påmind igen. Simplare och banalare orsak/verkan mönster framträder. Personalen är ganska ung, det är lördag och antagligen är de bara lite bakis. Från högtalare runtom i butiken dånar dessutom ljudet från olika reklamfilmer och jinglar i en djävulsk kakafoni. Barn skriker. Föräldrar har ångest och alla har för varma ytterkläder på sig.

När jag senare slår in presenten i Toys ‘r’ us fula omslagspapper ser jag i ett fönster spegelbilden av mitt eget ansikte: det är glåmigt, glädjelöst och vintertrött. Det är ingen revolution på gång. Det är bara ännu en januaridag i Göteborg. Och året har bara nyss börjat.

h1

All of me, why not take all of me

10 januari 2008

Allt pekar mot att jag börjar äta kreatin. Kanske redan i den här veckan. Det har länge legat i luften, snart ropas det ut från hustaken.

Det har faktiskt inte varit ett lätt beslut att ta, smaka bara på ordet: kreatin. De självklara associationerna är kretiner och kreatur. Och kanske Belgian Blue. Inget roligt sällskap, dessutom blir jag antagligen konstig i magen av det. Ändå gör jag inte detta för bara min egen skull, det hoppas jag att ni förstår. Alla de gånger jag kommer att rainchecka öl, bio eller annat socialt liv den närmaste tiden, till förmån för att träna på gym (eller sitta hemma och äta kreatin, that is) kommer ändå – paradoxalt nog – att ge er mer av min person och fysiska uppenbarelse. Jag kommer ju helt enkelt att ta större plats. Det blir mer av mig att tänka på. Mer av mig att se, uppleva och umgås med.

Det kan bli något att se fram emot, inte sant?

Beslutet att börja äta kreatin är således ganska väl genomtänkt. Jag tror att detta är en win-win-situation för oss alla.

h1

Likskändare

5 januari 2008

Idag hånar GP-kultur i en kort notis ett företag som gått i konkurs. De går förtjusta omkring bland rasmassorna efter det som några människor kämpade för att bygga upp, sparkar lite i bråten och pissar på deras kraschade dröm. Kulturredaktionen förklarar inte närmare bakgrunden till den berusade skadelgädjen över att bolaget Reality Club gått under – att bland andra Johan Staël von Holstein och Jonas Birgersson är inblandade tycks räcka som anledning att fira med tårta och champagne.

Och visst, von Holstein är det lätt att göra sig rolig över: hans löjeväckande krönikor i Metro och dunkla uppfattningar om Sverige som ett kommunistfäste, vår främste IT-crash test dummy och hans olyckliga utnämning till styrelseledamot i Statens Kulturråd.

Men, borde inte illviljan över att Reality Club kursat stannat som ett morgonmötesamtal mellan alla haters på redaktionen? Eller kan vi vänta oss mer av samma sort? Kanske framtida lyckliga rapporter om att poetisk rättvisa äntligen skipats, när förre Skandiachefen Lars-Eric Petersson torskar på riktigt?

”Nu döms han till fängelse!”, kommer GP-kultur antagligen att jubla.

Eller om någon av Göteborgs alla små fotbollsklubbar tvingas i konkurs – samma hånfulla tonfall, samma ironiska krokodiltårar?

Själv hoppas jag att någon från insomnade Reality Club får uppleva kulturredaktionens fall från höjderna. Att de kan gå runt i ruinen av GP:s konkurs, sparka lite i bråten och pissa på en kraschad dröm om Sveriges bästa morgontidning. Kanske returnerar de då den elaka, uppmuntrande klappen på axeln och önskar lycka till vid nästa projekt: ”-Copywriters på Clas Ohlson, kanske?”